Piratpartiet, skapande och immaterialrätt

Läste nyligen ett inlägg av Simon Rosenqvist på bloggen Stenskott. Han skrev något som fick mig att fundera över hur han och vissa andra inom Piratpartiet ser på skapande.

Kreatörer talas det ofta om. Men kreatören kan inte äga någon information. Att vara kreatör är inte att skapa något nytt. Det är att utifrån de intryck samhället och naturen gett en omformulera och mixa information i nya former och i nya artefakter. Transformatörer är i sanning ett lämpligare ord!

Visst är det sant att kreatörer i ett fritt samhälle inte kan kontrollera hur deras verk används eller kommuniceras, men bara för att något är lätt att kopiera betyder inte att alla hade kunnat skapa originalet.

Att med rättsosäkra metoder försöka förhindra kopiering leder till ett obehagligt samhälle få vill leva i, men att å andra sidan hävda att kreatörer och uppfinnare bara omformulerar vad som redan är där, är rent ut sagt löjligt.

Enskilda individers begåvning, kombinerat med många års hårt arbete, är källan till alla stora framsteg och alla stora verk. Vill man ha samhällsutveckling måste den som utför arbetet få lön för mödan.

Ja, det finns ”fel” i upphovsrätten där saker som inte har faktisk verkshöjd åtnjuter skydd. Patent används i vissa branscher främst för att blockera konkurrenters nyutveckling och vissa skyddstider verkar satta främst med tanke på storbolagens lönsamhet. Trots dessa ”fel”, som i mitt tycke främst kan tillskrivas för låga krav på verkshöjd, finns det inom immaterialrätten en viktig tanke om att skydda och belöna de individer som för egen maskin för samhället framåt.

Avtal med de döda?

Piratpartiet vill inte ”avskaffa alla immaterialrättsliga instrument” som någon nyligen påstod. Den som besöker PP’s webbplats kan lätt kontrollera att så inte är fallet.

Något som är härligt uppenbart med PP’s sympatisörer, är att de är tänkande individer. En del politisk engagerade människor ”skriker” fula kommentarer och censurerar sina meningsmotståndare grovt, men de flesta inom PP är noggranna, eftertänksamma demokrater, långt ut i fingerspetsarna. Många är precis som jag tidigare trodde och hoppades att våra riksdagsledarmöter var, innan FRA-omröstningen tog ner mig till verkligheten igen.

Vad som är riktigt är att PP vill återgå till hur lagen var före 2004 då det inte var olagligt att dela musik, dikter och program med sina vänner. Man vill även förkorta den kommersiella skyddstiden från dagens mycket märkliga som sträcker sig längre än en livstid.

Jag instämmer i det positiva med att författare, utvecklare och musiker kan leva på sina skapelser, men kommer de verkligen att vilja fortsätta skapa pjäser, program och sånger efter sin död?

Jag menar att det bara är de icke-skapande oligopolbolagen som tecknat avtal med sedemera avlidna artister som står att tjäna på ett kraftfullt kommersiellt skydd (som trotsar döden). PP vill absolut inte skada de kreativa och vi är många medlemmar som kortsiktigt skulle tjäna på striktare fildelningslagar samt statlig och kommersiell insyn i nätanvändningen. Varför är vi då medlemmar i en organisation påstås ligga i krig med våra egna intressen? Naturligtvis för att vi inte vill ha det samhälle som blir effekten av kränkningarna.

Det enda samhälle som helt kan stoppa snatteri är ett samhälle som själv tar utan att fråga.

I ett samhälle där individen skall vara rädd och försvarslös mot den starke, skrumpnar både själ och passion. Ett sådant samhälle, måste i brist på utveckling, kräva avtal med de döda.

Lyssnar just nu på Pornophonique: Sad Robot
(Akustisk gitarr och Nintendo GameBoy)

Tur att terroristerna skickar email

Satt och funderade lite över FRA-frågan härom dagen och insåg att vi haft en väldig tur med det faktum att terroristerna insisterar på att skicka sina terrorplaner med email istället för vanliga pappersbrev.

Min arbetsgivare vill inte min död!

Jag jobbar med mjukvaruutveckling, främst i eget bolag, men har tidigare haft anställningar som programmerare. Jag har haft turen att ha mycket trevliga arbetsgivare och detta inlägg vänder sig bara mot en absurd effekt av immaterialrätten (i nuvarande version)

Vad gäller upphovsrätten så skyddas mina program under hela min livtid + ett antal år efter min död. Intressant nog övergick den kommersiella rätten till all programvara jag skapade under min förra anställning automatiskt till min arbetsgivare. Enligt myten kan man förhandla kring detta vid ingången av anställningen men i verkligheten så får inte utvecklare jobb om de inte går med på detta och de dör då av svält eller tvingas till socialbidrag.

Nu uppstår den komiska situationen att tidigare arbetsgivare äger den kommersiella ensamrätten till de av mina verk som skapades under min anställning, men deras möjlighet att tjäna pengar på min anställning upphör först ett antal år efter min död.

Dags för en reform av upphovsrätten?

Mediejättar vill ha Kinderägg i TPB rättegång

Med anledning av den kommande rättegången mot infrastruktursajten The Pirate Bay ser jag att medieindustrin begått ett intressant misstag.

I och med att man redan i mycket stor omfattning skickat kravbrev till enskilda fildelare i bl.a. USA, Storbritannien och Danmark och även öppet deklarerat att man tänker göra så i Sverige, så har man redan avgjort att det är slutanvändaren som är skyldig till eventuella övertramp. Man kan ju inte gärna kräva full ersättning av den som fildelar, full ersättning av den som tillhandahåller infrastrukturen och dessutom vilja ha ytterligare en omgång full ersättning för sveda och värk från båda dessa parter. Det blir ju tre önskningar på en gång och det går ju inte.

Eller… det borde inte gå men vi får väl se. Man har ju bland annat åtalat TPB gänget för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen, men det finns ingen som är åtalad för att faktiskt ha begått huvudbrottet som TPB påstås ha medverkat i.

Åklagaren stödjer sig på bevis i form av screenshots och utsagor från Antipiratbyrån där dessa beskriver hur de lyckats ladda ner programvaror och musik. Eftersom Antipiratbyrån hade befogenhet av upphovsrättsinnehavarna att ladda ner via TPB så har TPB alltså i värsta fall gjort sig skyldig till medhjälp till laglig nerladdning. Åklagaren lär dessutom få anstränga om han gör gällande att länkar och metadata är detsamma som det upphovsrättsskyddade materialet.

Hur är det med rättvisan i Sverige egentligen? Dömer man fortfarande utifrån vad som kunnat bevisas? Utgången av rättegången blir en tydlig indikator på tillståndet i vår demokrati. Kan den stå emot främmande makts inblandning i våra interna angelägenheter såsom rättegångar? Gäller svenska lagar fortfarande i Sverige?

MinaModerataKarameller väger olika handlingar och straff mot varandra.
Jonathan Rieder Lundkvist har kvällskris men räddas av Google istället för TPB. Anna Troberg fokuserar stödet till TPB och Mårtensson diskuterar riksdag och integritet.

Jag gillar verkligen att Sydsvenskan gett ut en specialbilaga via TPB. Ännu intressantare vore om man valde att försöksdistribuera själva huvudtidningen via TPB. Då skulle fortsättningen bokstavligt talat handla om yttrandefriheten vs nöjesindustrin. Kanske Aftonbladet med sin unika historia skulle vilja gå ytterligare några ronder mot indragningsmakten?

Ganska roligt, fast på ett sorgligt sätt

Läste på DN om förlaget till filtrering av internetaccess för samtlig personal på regeringskansli och departement inklusive ministrarna. Christan Engström tyckte detta om censurpsykosen. Tomas ogillade skygglappar på politiker och tjänstemän.

Det hela är egentligen ganska roligt, fast på ett sorgligt sätt.

Jag har i alla fall kommit fram till två alternativa slutsatser baserat på hur ivrigt man driver denna typ av lösningar och hur man även tidigare föreslagit liknande ideer för den övriga befolkningens internetaccess:

  1. Regeringen och dess tjänstemän är sjukligt intresserade av våld, porr och krig så nu måste man bara ha ett filter innan situationen urartar helt.
  2. Chefen för regeringens förvaltningsavdelning Jan Landahl, som själv vill fatta beslut om vilka sidor som ska stoppas, jobbar i själva verket för Piratpartiet och vill på detta självironiska sätt värva fler medlemmar till organisationer mot nätcensur.

Med motståndare som de här behöver Piratpartiet inte göra mycket för att vinna nya anhängare. Tack för ditt stöd Jan!

Indragningsmakten, IPRED och den fria informationen

Med anledning av regeringens politik inom fildelningsområdet, saxar jag helt fräckt följande från Wikipedia om indragningsmakten:

”…med 1809 års regeringsform återinfördes tryckfriheten formellt, men hovkanslern hade fortfarande rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet. I själva verket bestod indragningsmakten. Åren 1835-38 tillämpades den fjorton gånger för att stoppa Aftonbladet. Lars Johan Hierta fortsatte envist att ge ut tidningen, men efter varje indragning med förändrat namn och ny ansvarig utgivare. När indragningsmakten avskaffades 1845 hade den sedan länge varit en pinsam och utskrattad institution.”

Jag är övertygad att vi står inför en liknande situation idag, med PirateBay på ena sidan och på andra sidan makthavare som inte förstår att spelet är slut. Att människor fritt kan dela information är något bra, människor växer och man stärker demokratin. Visst, många människor kommer kopiera saker de inte borde och andra kommer publicera kränkande material, men jag tror faktiskt att vi står inför en guldålder med stora framsteg just tack vare fri och ostoppbar information. Intressant nog väljer Sydsvenskan med Andreas Ekström att publicera sin upphovsrättsspecial via The Pirate Bay. Vill man stoppa utvecklingen tvingas man rasera det demokratiska samhället.

Läs Christian Engströms och Piratpartiets alternativ till IPRED

Om du fortfarande tror på att stoppa spridning genom tvång så kan jag tipsa dig om att göra följande:
För att stoppa något effektivt på nätet idag, krävs fullständig domänfiltrering (dagligt uppdaterad), samarbete med samtliga större sökmotorer, kraftigt utökade resurser till FRA samt undantagstillstånd för att polisen skall kunna agera mot nya företeelser innan riksdagen hunnit stifta nya lagar. Ett alternativ till undantagstillstånd är att man bryter med den gamla juridiska principen om att man inte kan dömas för handlingar som inte var olagliga då de utfördes.

Tomas sida beskrivs den obehagliga utvecklingen. Inte heller Emma gillar den självcensur som blir följden av ett sådant samhälle.

Hur ska polisen eller copyrightinnehavaren kunna veta att två personer delar filer över en kraftigt krypterad förbindelse? Ska FRA verkligen försöka bryta allt kraftigare krypton och en myriad av kryptotyper för påstådda brott med samma straffvärde som snatteri?

Hur går det med meddelarskyddet om personen eller organisationen som jag försöker avslöja något om kan kräva att få veta vem jag är då personen eller organisationen är copyrightinnehavare till det jag publicerat? Jag tänker här främst på hur en viss amerikansk sekt agerat mot tidigare medlemmar och där man med stöd av lagen kunnat spåra och agera mot tidigare medlemmar som offentliggjort hemliga och samtidigt copyrightskyddade skrifter. Dessa skrifter avslöjade verkligen sektens offentliga program som en bluff, men sekten hade ändå rätt att få veta vilka som publicerat informationen inklusive hemadress.

Hur vill du ha det? Oavsett vad du tycker om fildelning så antar jag scenariot jag just beskrev låter bra mycket värre. Jag föredrar ett demokratisk samhälle där många kommer undan med snatteri, framför ett Stasi-samhälle där polisen kontrollerar allt. Det betyder inte att jag gillar snattare. Det betyder att jag avskyr diktaturer.