Avtal med de döda?

Piratpartiet vill inte ”avskaffa alla immaterialrättsliga instrument” som någon nyligen påstod. Den som besöker PP’s webbplats kan lätt kontrollera att så inte är fallet.

Något som är härligt uppenbart med PP’s sympatisörer, är att de är tänkande individer. En del politisk engagerade människor ”skriker” fula kommentarer och censurerar sina meningsmotståndare grovt, men de flesta inom PP är noggranna, eftertänksamma demokrater, långt ut i fingerspetsarna. Många är precis som jag tidigare trodde och hoppades att våra riksdagsledarmöter var, innan FRA-omröstningen tog ner mig till verkligheten igen.

Vad som är riktigt är att PP vill återgå till hur lagen var före 2004 då det inte var olagligt att dela musik, dikter och program med sina vänner. Man vill även förkorta den kommersiella skyddstiden från dagens mycket märkliga som sträcker sig längre än en livstid.

Jag instämmer i det positiva med att författare, utvecklare och musiker kan leva på sina skapelser, men kommer de verkligen att vilja fortsätta skapa pjäser, program och sånger efter sin död?

Jag menar att det bara är de icke-skapande oligopolbolagen som tecknat avtal med sedemera avlidna artister som står att tjäna på ett kraftfullt kommersiellt skydd (som trotsar döden). PP vill absolut inte skada de kreativa och vi är många medlemmar som kortsiktigt skulle tjäna på striktare fildelningslagar samt statlig och kommersiell insyn i nätanvändningen. Varför är vi då medlemmar i en organisation påstås ligga i krig med våra egna intressen? Naturligtvis för att vi inte vill ha det samhälle som blir effekten av kränkningarna.

Det enda samhälle som helt kan stoppa snatteri är ett samhälle som själv tar utan att fråga.

I ett samhälle där individen skall vara rädd och försvarslös mot den starke, skrumpnar både själ och passion. Ett sådant samhälle, måste i brist på utveckling, kräva avtal med de döda.

Lyssnar just nu på Pornophonique: Sad Robot
(Akustisk gitarr och Nintendo GameBoy)

Annonser

7 responses to “Avtal med de döda?

  1. Tack för berömmet! På livbåten sätter vi en ära i att försöka tänka innan vi skriver.

  2. Ja, verkligen, tackar! (Det har iofs hänt att jag skrivit först och tänkt sedan, men det är också ett sätt att lära sig hur saker och ting är!) 😉

  3. Så varför vill PP begränsa upphovsmannens kommersiella och upphovsrättsliga rätt till sina egna verk till 5-10 år efter publicering? Är inte det att skada de kreativa så säg?

  4. Angående användningen av verk så finns ju Ulf Lundell, STIM och Ultima Thule att fundera kring. Man kan tycka lite olika här, men jag tror i alla fall inte att Ulf anser situationen som ideal, vad gäller det ideella.

    Den kommersiella tidsgränsen kommer alltid hamna fel för något intresse, men någonstans måste ju gränsen ändå dras. Vissa amerikanska bolag ser gärna en liggande åtta istället för ett faktiskt antal år. Kontentan: en gräns måste dras, jag tror samhället mår bäst av ”mycket kortare än 70 år”. Var vill du dra gränsen?

  5. Det är en intressant diskussion. Jag undrar bara om ni PP-are är medvetna om vad ni själva föreslår? Läs på er egen hemsida. Det handlar inte om 70 år efter upphovsmannens död utan om 5 år efter det att verket ”ges ut”. Det är en enorm skillnad.

    Själv tycker jag att det är rimligt att en upphovsman har den kommersiella rättigheten till sitt eget verk under sin livstid. De som säljer sina rättigheter får skylla sig själva.

    • Jag vill poängtera att mitt ”mycket kortare än 70 år” främst handlar om vissa närliggande rättigheter så som skydd av framförande, dvs en inspelning.

      Självklart påverkar de olika rättigheterna varandra men jag vill att man åtminstone börjar titta på skyddstiden på framföranden som säljs i form av skivor, filmer och ljudböcker.

      Jag tyckte t.ex. mycket om Leif Pagrotskys framförande av Kallocain som ljudbok, men att ge den skydd tom år 2077 när upphovskvinnan Karin Boyes rättigheter upphör 2011?

  6. @sprainerd: Anser du att färre kreativa verk kommer att publiceras om skyddstiden på dem skulle minskas till fem år? (vilket skulle vara en ytterlighet, men en mojlig sådan)

    För att kunna ge ett hyfsat svar på den frågan kan vi väl se på topplistorna för försäljning idag. Jag kollar Amazon.

    På albumlistan: inga skivor som är fem år gamla.

    På dvdlistan: inga filmer som är fem år gamla.

    På singellistan: inga singlar som är fem år gamla.

    Litteratur då? Nej, inte heller där kan jag hitta en fem är gammal bok på topplistan.

    Enda gången jag går bet, det är gällande samlingsboxarna. Där finns det verk som publicerades för fem är sedan och mer. T.ex. Monte Pythons boxar.

    Det intressanta med just Monte Python är visserligen att de för några månader sedan släppte allt sitt material gratis på YouTube. Och nu ligger de åter igen på topplistan på Amazon med sina boxar.

    Då jag själv tittar på detta så drar jag slutsatsen: jag kan inte se att fem års kommersiell upphovsrätt (vilket som sagt är en extrem) skulle minska skapandet av kultur.

    Fast det kanske skulle tunna ut plånboken hos en och annan skivbolagsdirektör? Särskilt de sin äger kulturella skatter som Elvis, bara för att hugga ett namn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s